Therese Raquin bokblogg 4
Zola skriver en väldigt realistisk bok, han förmedlar vad som verkligen kan gå snett i livet. Han väljer att beskriva ett ont och tragiskt öde, sådana öden som man inte riktigt har någon utväg men att leva olycklig. Han skriver också väldigt mycket om människans ego, varje karaktär har ett stort ego och gör det som gynna en själv. Jag tror inte att Zola främst vill förmedla att det är fel att mörda, jag tror snarare att han vill få fram att denna egoism som gror inom oss kan göra oss och människorna runtomkring till stor skada. Och gör man ont och bara tänker på sig själv, kommer alltid det onda att komma tillbacka. Therese och Laurent gjorde sig av med Camille men ändå kom han tillbaka, kanske inte på riktigt men i deras psyke plågade han dem till deras sista andetag.
Under 1800-talet smög sig industrialismen fram. Människor flyttade från landet till staden där industrierna började ta fart. Det blev väldigt trångt i städerna och inte så lätt att hitta jobb som man trodde. Många blev fattiga och många slumområden bildades. Laurent som tappade sin kontakt med sin pappa, hade inte mycket att leva för. Han orkade inte jobba sitt kontorsjobb och ville istället bli en konstnär. Han tog sin chans i akt när han träffade familjen Raquin. Jag tror att Zola skrev detta just för att påpeka sådana små detaljer som att Laurent mördade Camille inte bara för kärlek men också för att hänga sig fast ekonomiskt. Jag tror också att Zola ville trycka tragiska öden fram till ytan. Therese var nästan tvungen att gifta sig med Camille som var hennes kusin. Hon avskydde sin kusins sjuka lukt och var en olycklig kvinna som inte hade så mycket att säga till om. Zola ville kanske att äldre människor skulle tänka efter vad deras barn ville gör och med vem de ville gifta sig med istället för att gifta bort sina barn. Detta fel är grunden till hela berättelsen. Hade Therese gift sig lyckligt hade detta aldrig hänt.
Zola beskriver väldigt detaljrikt, inte bara känslor utan också kroppar, närmare sagt lik. Han beskriver liken med en sådan precision att man nästan kan se dem framför sig och det är inte någon speciellt hygglig syn man får. Naturen, människorna och känslorna gör denna bok till en naturalistisk roman. Jag har läst förorden och tycker inte att man behöver veta speciellt mycket om författaren när man läser boken. Man kanske ska ha lite koll på vad som hände under 1800-talet men annars är den väldigt lätt att förstå sig på.
Jag ser lite likheter mellan denna roman och Shakespeares verk. Shakespeare skrev också om väldigt tragiska öden, om olycklig kärlek, konflikter, mord och död. När jag läste Therese Raquin kände jag igen vissa drag som påminde om Shakespeare. Nuförtiden hade det kanske inte varit vanligt med en sådan roman eftersom nu är det sällan någon som dödar sin man för att kunna vara med någon annan. Det var vanligast under Shakespeares tid och mindre vanligt under Zolas tid men ändå något som kunde ha hänt.
Jag tyckte att boken var bra. Det hände mycket under hela boken förutom på slutet då den blev lite seg. Det är kanske inte en bok jag själv hade lånat på biblioteket men den okej. Språket var inte speciellt tufft och man förstod vad författaren ville få sagt. Jämfört med andra böcker jag läst var den kanske inte den bästa och därför ger jag den 2 stjärnor av 5 möjliga